Agera mot Assad!

Under åtskilliga decennier, ja faktiskt allt sedan 1948, har det i vidaste kretsar hävdats att staten Israel är orsaken till i stort sett alla motsättningar och all turbulens i Mellanöstern.
Idag måtte väl de allra, allra flesta inse att konflikten mellan israeler och palestinier ofta använts som förevändning och som nära nog permanent bortförklaring. Det har för rader av despoter handlat om att avleda uppmärksamhet!

Att så kallade rebeller offrar sina liv för att slippa Khadaffis regemente, att syrier dag ut och dag in demonstrerar mot en av de mest repressiva regimer, är väl ändå inte Israels fel.

Vi i västvärlden har fått en omtumlande tankeställare. För ett par tre månader sedan var EU-parlamentet i färd med att skriva ramavtal med Khadaffis Libyen. Jo, vi var några som, vänligt uttryckt, ifrågasatte det rimliga i att träffa avtal med den absolut opålitlige diktatorn. Men det var inte vi, det var de så kallade rebellerna som fick EU-förhandlarna att, gissar jag, milt uttryckt, tappa hakan och känna sig bortgjorda.
Stabilitet duger inte som ersättning för frihet och demokrati. Det vore då för väl om vi i väst i framtiden visar att vi lärt den läxan.

Hur många hundra gånger har inte västnationer, politiska partier et cetera med frenesi, nästan med ursinne, hävdat att -67 års gränser per omgående ska gälla som Israels gränser. Som om freden är garanterad om Syrien får tillbaka områdena norr om Galiléen från vilka Syrien före 1967 ”pepprade” Israel med kulspruteeld.

Det är obegripligt att inte utrikesförvaltningar hörs vis à vis Syrien. Sitter man och väntar på vad USA ska uttala? Vem har hört lady Ashton? Det kan inte krävas att 27 utrikesministrar ”samordnas” för att Assad i Damaskus ska få höra klara signaler från EU och EEAS om hur demokratier ser på hans vedervärdiga och våldsmättade beteende.
Publicerat den 26 april 2011